Sitter halv rakt i soffan och pluggar för fullt men nu tog jag en pause. Satte på TV som visa "Biggest loser". Tanken slog mig när alla i publiken reser sig upp och jublar när någon har gått ner. Det är otroliga saker folk gör för sin hälsa men egentligen vilka krav vi har på varandra och oss själva.

Idag när jag satt på bussen träffa jag en gammal vän, som jag spelade fotboll med som liten. Hon spelar lite smått än men jag sluta rätt tidigt. Vi kom snart fram till hur roligt det var att spela fotboll i unga dagar när det inte ställdes några slags krav. Jag insåg varför jag slutade spela, bara för jag själv kände att kraven växte och jag kan bara se framför mig hur kraven ser ut idag. Det är väldigt stora krav på människan i nuläget eller kanske var det större krav förr också?

Jag har suttit här varje dag/natt denna vecka efter skolan och tryckt ner huvudet i böckerna. Men min lärare som inte har sätt det, utan ser att jag sitter i mitt hörn och jobbar för fullt med ett annat jobb han gett mig, lägger en kommentar "har du gjort frågorna jag gav dig i Måndags."

Förutom att det var min första dag i måndags på två veckor från skolan, efter San Sebastian resan eller att han gav mig minst fyra olika uppgifter den dan och alla andra lektioner jag har tänkte han inte på. Jag menar lite medlidande skulle inte sitta fel för ger ju ändå allt jag har här med två prov i morgon haft en "redovisning" och sedan saker på saker att göra. Har inte ens hunnit känt efter hur jag själv mår.

Jag har inte svårt att säga mina krav och tycken men det tog rätt hårt när läraren fråga efter det onödigaste fråga när jag ändå sitter och kämpar på lektion och istället för att säga något, höll jag mun.

Det är tyvärr stora krav på utseende, livstil, personlighet i nuet.

Är det kraven som gör människan?

Dags att gå tillbaka till böckerna nu.